Why me, why this, why us ...
Jag kan inte med ord beskriva den smärta jag har i bröstet...
Det enda jag kan komma på som botemedel är att ge mig själv ett djupt, blödande sår i armen... just vid vecket.
Men jag kan inte, jag vågar inte..
Jag sover inte ordentligt på nätterna, jag äter inte ordentligt, jag bara lever, vandrar runt på gatorna, ser på folk men dem ser inte mig.. jag har försvunnit från ytan, jag är djupt nere i skiten och kan inte ta mig upp.
Jag vet inte hur jag ska förklara min situation, min känsla, min smärta, mitt lidande. Kan du?
Jag har gått i dessa utslitna spår länge nog, jag har vandrat gatorna igenom ensam, ensam och avskild från omvärlden. Du tog mig tillbaka, du sa att allt skulle bli bra, du sa att du aldrig skulle såra mig att jag skulle vara ledsen igen eller känna smärta- för du var där nu, jag var i din trygga famn.
Jag sov bra för första gången på 3 månader, jag åt en ordentlig frukost och lunch med dig- något jag också inte gjort på länge.
Du tyckte jag blivit smal, mörka ringar målade upp sig under mina ögon och jag kunde inte sluta gråta.
Det var det bästa dygnet på väldigt väldigt länge för mig. Fast nu såhär i efterhand nu när du dragit dig undan igen så tvivlar jag på om inte det hade varit bäst att låtit mig få ligga kvar i skiten. Istället för att ge mig en kram och säga att allt ska bli bra, när det är du som lika snabbt tar bort det igen.
Jag förstår att för många som läser, låter jag riktigt djupt deprimerad och tung.
Och det gott folk, är jag. Det är det enda jag lever på just nu. Det är cigg, keso, sömntabletter och en massa annan skit som tynger mina tankar........ Jag är nere på botten.
Jag drömmer om glansiga, lyckliga dagar med dig. När vi var i grekland, att få fira nyår med dig, att få fira jul. Vakna upp på julaftons morgon och känna din varma kropp mot mig, det är det enda jag önskar mig i julklapp. Allt annat är onödigt, ovärdigt och obetydelsefullt. Du är det enda jag önskar mig.
Hör tomten mig?!
Det enda jag kan komma på som botemedel är att ge mig själv ett djupt, blödande sår i armen... just vid vecket.
Men jag kan inte, jag vågar inte..
Jag sover inte ordentligt på nätterna, jag äter inte ordentligt, jag bara lever, vandrar runt på gatorna, ser på folk men dem ser inte mig.. jag har försvunnit från ytan, jag är djupt nere i skiten och kan inte ta mig upp.
Jag vet inte hur jag ska förklara min situation, min känsla, min smärta, mitt lidande. Kan du?
Jag har gått i dessa utslitna spår länge nog, jag har vandrat gatorna igenom ensam, ensam och avskild från omvärlden. Du tog mig tillbaka, du sa att allt skulle bli bra, du sa att du aldrig skulle såra mig att jag skulle vara ledsen igen eller känna smärta- för du var där nu, jag var i din trygga famn.
Jag sov bra för första gången på 3 månader, jag åt en ordentlig frukost och lunch med dig- något jag också inte gjort på länge.
Du tyckte jag blivit smal, mörka ringar målade upp sig under mina ögon och jag kunde inte sluta gråta.
Det var det bästa dygnet på väldigt väldigt länge för mig. Fast nu såhär i efterhand nu när du dragit dig undan igen så tvivlar jag på om inte det hade varit bäst att låtit mig få ligga kvar i skiten. Istället för att ge mig en kram och säga att allt ska bli bra, när det är du som lika snabbt tar bort det igen.
Jag förstår att för många som läser, låter jag riktigt djupt deprimerad och tung.
Och det gott folk, är jag. Det är det enda jag lever på just nu. Det är cigg, keso, sömntabletter och en massa annan skit som tynger mina tankar........ Jag är nere på botten.
Jag drömmer om glansiga, lyckliga dagar med dig. När vi var i grekland, att få fira nyår med dig, att få fira jul. Vakna upp på julaftons morgon och känna din varma kropp mot mig, det är det enda jag önskar mig i julklapp. Allt annat är onödigt, ovärdigt och obetydelsefullt. Du är det enda jag önskar mig.
Hör tomten mig?!
Kommentarer
Trackback
