Sensuality - a gently breeze of touch

I know we all,
we all got our faults.
We get locked in our vaults,
and we stay..

When you're gone,
all the colours fade.
When you're gone,
no new years day parade.
You're gone,
colours seem to fade,
colours seem to fade.

But sometimes,
We forget what we got,
Who we are.
Oh who are are not.
I think we gotta chance,
To make it right.

Please don't forget me as you have so many times?!

Nu kommer vi till ett offentligt självmord.
Jag har något att erkänna.....

Mitt liv har fått en sådan bra start sedan vi sa farväl, men ändå känns det som om det är dig jag behöver för att ens kunna leva.
Varför kan det kännas så?
Är det inte meningen att man ska lämna varandra om man inte har annat kvar än smärta och svidande tårar?
Jag funderar...

Jag lämnade Sverige för en oviss tillvaro av saknad, smärta och förhoppningsvis glömska. Men ödet ville något annat. Jag fick komma hem, fick ett jobb på NK (biträdande butikschef) och det kom upp chanser att få köpa lägenheter och flytta hemifrån. Varför? Jag ville ju inte ens vara här, jag ville bort, jag ville glömma. Istället sattes jag mitt i allt och tvingades känna och sakna.
Jag funderar...

Du kom tillbaka, du visade igen allt som jag tryckt undan. Alla fina minnen, leenden och långvariga nätter av endast två personers kemi skapade till en oförglömlig värme och lust. Du satte min hjärna i snurr. Var det meningen menar du, gjorde du allt detta med flit?
Det var ju du som inte ville ha mig, det var du som tog beslutet, det var du som fick mig att skrika av smärta.
Jag funderar...

Jag kom till vägskäl. Jag pressades till ett beslut. Jag fick komma med en nödlösning, jag orkade inte, jag ville inte, jag kunde inte.
Jag sa att jag gjort något oförlåtligt. Jag tog på mig skulden, jag fick dig att gråta, jag fick stå stel och ta emot skiten. Skiten som jag egentligen ville kasta i ditt ansikte, men haft överseende med att tysta ner. Du lämnade mig och med dig gick också alla krav, alla frågor och allt hopp.
Jag funderar...

Var det rätt beslut jag gjorde? Jag satte mig i en postition av ofrivilligt handlande, något som jag inte kunde fånga in igen, när jag väl släppt ut det. Det kanske ändå var bäst för oss båda två... Men ändå undrar jag, hur det hade blivit om jag hade vågat ta chansen att överväga beslutet. Kunde vi fått känna dem känslor vi en gång kände, kunde våra liv fortsätta i samma riktning vi satt dem i eller hade vi blivit tvungna att gå tillbaka till allt gammal för att det skulle hålla?
Jag funderar...

Den dagen då jag har slutat fundera hoppas jag att du tar modet att ringa mig, prata med mig, se mig i dem ögon som du så många gånger beundrat, som du så många gånger kysst till god natt, så många gånger torkat bort tårarna ur...Funderar inte du ?