One thing lead to another.
Till att börja med ska jag berömma den fantastiska julen jag har fått fira med familjen.
Med mycket god mat, fina klappar (roligast var nog att ge bort allt fint) och framför allt stämningen att vakna upp
på julaftonsmorgon med ett lätt pirr i magen av lugn.
Varför är det alltid så att när man väl gråtit, slagits och skrikit för att få det man vill ha mest här i livet och då när
man väl får det så känns allt så verklighetstroget. Är detta meningen? Ska det vara vi? Känns det rätt? Går det att läka ihop igen?
Det är frågor man ställer sig men som ingen kan svara på.
Jag har stället mig dem frågorna hela tiden men samtidigt så känner jag mig nöjd, lugn och trygg när jag sedan får vakna upp i famnen på honom.
Men vad är det då som sitter längst in i roten, som hugger till när det är något ojämnt.
Jag vet inte vad jag svamlar om längre... Jag är så utarbetad och slut efter allt som varit att jag nu inte ens orkar ta in ett djupt andetag.
Jag ska ta den tid jag behöver för att läka mina sår, sen ska jag när det nya året börjar sätta igång med det jag så länge väntat på. Min början på livet!
(Jag vet att man inte ska säga "början på livet" för varje dag du förbrukar, varje minut du andas så lever du faktiskt och man ska inte glömma av det, för då mister man alla stunder man aldrig mer får tillbaka).
Men som ett avslut,
God fortsättning och Fin påbörjan, så hörs o syns vi snart igen! =)
Things I didn't know...
Jag orkar knappt stå på mina ben, jag skakade mig till sömns, jag snubblar nerför trappan....allt av ren o skär lycka.
Jag kunde aldrig i min vildaste fantasi föreställa mig att du faktiskt skulle komma in i mitt liv igen. Att du skulle hålla om mig om nätterna, att du skulle komma smygandes med små kyssar i nacken vid middagslagningen..att du skulle säga "jag älskar dig" igen.
Jag kan inte med ord beskriva att detta var den bästa julklappen jag kunde fått någonsin, även om det inte är jul riktigt än...
Jag kan nu äntligen släppa allt det tunga och tråkiga bakom mig och bara fortsätta framåt.
Det som ligger uppför backen nu är julklappshandel, nyårsplanering, tränings come back och flytt hemifrån!
Nej det är konstigt, när man får smaka på lyckan har man helt plötsligt inte så mycket att skriva om längre men när man sitter där med gråten i halsen och ser inget annat än mörkret falla in, då har man uppenbarligen en hel novell att skriva.
Nu åter till tv soffan, chips påsen och some love! Bye :)
Jag kunde aldrig i min vildaste fantasi föreställa mig att du faktiskt skulle komma in i mitt liv igen. Att du skulle hålla om mig om nätterna, att du skulle komma smygandes med små kyssar i nacken vid middagslagningen..att du skulle säga "jag älskar dig" igen.
Jag kan inte med ord beskriva att detta var den bästa julklappen jag kunde fått någonsin, även om det inte är jul riktigt än...
Jag kan nu äntligen släppa allt det tunga och tråkiga bakom mig och bara fortsätta framåt.
Det som ligger uppför backen nu är julklappshandel, nyårsplanering, tränings come back och flytt hemifrån!
Nej det är konstigt, när man får smaka på lyckan har man helt plötsligt inte så mycket att skriva om längre men när man sitter där med gråten i halsen och ser inget annat än mörkret falla in, då har man uppenbarligen en hel novell att skriva.
Nu åter till tv soffan, chips påsen och some love! Bye :)
Smärta ...
Detta är heeelt sinnesjukt.
Visst jag blev ledsen och har mått piss sedan jag och K gjorde slut.
Men inte fan trodde jag att jag kunde må sämre.
Efter förra helgen, allt har alltså hänt på en vecka, så har jag gått ner mig själv mer o mer o mer.
Jag vaknar om nätterna, jag är alltid trött, jag har tappar lusten och suget för roliga saker.
Och det värsta som finns, jag klarar inte av att höra om kärlek eller ens se kärlekspar gå på stan o strosa för lite julhandel.
Jag klarade inte ens av att igår se på Idol när Erik vann och tog upp sin flickvän.
Jag får sådan kramp i hjärtat, en helt obeskrivlig känsla av smärta... den varar länge, den ilar och borrar sig djupare för varje gång. Jag vaknar med denna smärta i mitt bröst varje morgon, sedan lägger den sig lite för att sedan komma tillbaka o besöka mig mååånga gånger under dagen.
Jag har varit med om en jävla massa skit saker, som jag inte vill dela med mig av till någon. Inte ens mina närmsta vet speciellt mycket om allt det här. Men ni ska veta att jag har fått betala ett högt pris för att sitta på denna stol idag och kunna skriva här.
K. tror sig veta en massa dumma saker jag har gjort...vilket resulterar i en onödigt stor konflikt ständigt och jämt mellan oss.
Men istället för att faktiskt ge mig chansen att få prata och berätta så ignorerar han mig och fortsätter sura.
-Om du, K, kan tänka dig att lyssna på mig någon gång så ska jag berätta precis vad jag varit med om...då kommer du inte tro så jävla mycket ont o mig!!!
Varför kan inte vi få vara som vi var förr- gå och handla mat tillsammans, hålla om varandra, gå på bio. Ha en av alla våra underbara och mysiga hemmakvällar framför tv'n med god mat och godis och en himla massa kärlek. Varför får inte vi gå och julhandla tillsammans och vara lyckliga som de andra paren på stan? Varför får inte vi vakna upp tillsammans varje advent och mysa en stund med lite glögg och ett varmt täcke?
Frågan jag ställer mig varje dag och varje natt är- kommer jag få vad jag önskar mig i julklapp, att få vakna upp med dig på julaftons morgon, ha en god lång frukost, duscha, ta en härlig promenad, utbyta julklappar och sedan åka hem till våra föräldrar för julmat?! Hade jag fått uppleva detta, hade jag gjort precis vad som helst- hör ni det?! Precis vad som helst.........Kan inte du också höra det K. Vill inte du det också?
Släpp då allt ont och tråkigt runt oss och gå ihop med mig, vi är ett team, vi ska vara dem starka mot världen, men världen tycks komma emellan oss då o då. Jag har tappat andan, min mage är tom, mina kinder färglösa- jag kan inte göra mer än vad jag gjort. Jag lämnar detta nu, en gång för alla.....
Visst jag blev ledsen och har mått piss sedan jag och K gjorde slut.
Men inte fan trodde jag att jag kunde må sämre.
Efter förra helgen, allt har alltså hänt på en vecka, så har jag gått ner mig själv mer o mer o mer.
Jag vaknar om nätterna, jag är alltid trött, jag har tappar lusten och suget för roliga saker.
Och det värsta som finns, jag klarar inte av att höra om kärlek eller ens se kärlekspar gå på stan o strosa för lite julhandel.
Jag klarade inte ens av att igår se på Idol när Erik vann och tog upp sin flickvän.
Jag får sådan kramp i hjärtat, en helt obeskrivlig känsla av smärta... den varar länge, den ilar och borrar sig djupare för varje gång. Jag vaknar med denna smärta i mitt bröst varje morgon, sedan lägger den sig lite för att sedan komma tillbaka o besöka mig mååånga gånger under dagen.
Jag har varit med om en jävla massa skit saker, som jag inte vill dela med mig av till någon. Inte ens mina närmsta vet speciellt mycket om allt det här. Men ni ska veta att jag har fått betala ett högt pris för att sitta på denna stol idag och kunna skriva här.
K. tror sig veta en massa dumma saker jag har gjort...vilket resulterar i en onödigt stor konflikt ständigt och jämt mellan oss.
Men istället för att faktiskt ge mig chansen att få prata och berätta så ignorerar han mig och fortsätter sura.
-Om du, K, kan tänka dig att lyssna på mig någon gång så ska jag berätta precis vad jag varit med om...då kommer du inte tro så jävla mycket ont o mig!!!
Varför kan inte vi få vara som vi var förr- gå och handla mat tillsammans, hålla om varandra, gå på bio. Ha en av alla våra underbara och mysiga hemmakvällar framför tv'n med god mat och godis och en himla massa kärlek. Varför får inte vi gå och julhandla tillsammans och vara lyckliga som de andra paren på stan? Varför får inte vi vakna upp tillsammans varje advent och mysa en stund med lite glögg och ett varmt täcke?
Frågan jag ställer mig varje dag och varje natt är- kommer jag få vad jag önskar mig i julklapp, att få vakna upp med dig på julaftons morgon, ha en god lång frukost, duscha, ta en härlig promenad, utbyta julklappar och sedan åka hem till våra föräldrar för julmat?! Hade jag fått uppleva detta, hade jag gjort precis vad som helst- hör ni det?! Precis vad som helst.........Kan inte du också höra det K. Vill inte du det också?
Släpp då allt ont och tråkigt runt oss och gå ihop med mig, vi är ett team, vi ska vara dem starka mot världen, men världen tycks komma emellan oss då o då. Jag har tappat andan, min mage är tom, mina kinder färglösa- jag kan inte göra mer än vad jag gjort. Jag lämnar detta nu, en gång för alla.....
Why me, why this, why us ...
Jag kan inte med ord beskriva den smärta jag har i bröstet...
Det enda jag kan komma på som botemedel är att ge mig själv ett djupt, blödande sår i armen... just vid vecket.
Men jag kan inte, jag vågar inte..
Jag sover inte ordentligt på nätterna, jag äter inte ordentligt, jag bara lever, vandrar runt på gatorna, ser på folk men dem ser inte mig.. jag har försvunnit från ytan, jag är djupt nere i skiten och kan inte ta mig upp.
Jag vet inte hur jag ska förklara min situation, min känsla, min smärta, mitt lidande. Kan du?
Jag har gått i dessa utslitna spår länge nog, jag har vandrat gatorna igenom ensam, ensam och avskild från omvärlden. Du tog mig tillbaka, du sa att allt skulle bli bra, du sa att du aldrig skulle såra mig att jag skulle vara ledsen igen eller känna smärta- för du var där nu, jag var i din trygga famn.
Jag sov bra för första gången på 3 månader, jag åt en ordentlig frukost och lunch med dig- något jag också inte gjort på länge.
Du tyckte jag blivit smal, mörka ringar målade upp sig under mina ögon och jag kunde inte sluta gråta.
Det var det bästa dygnet på väldigt väldigt länge för mig. Fast nu såhär i efterhand nu när du dragit dig undan igen så tvivlar jag på om inte det hade varit bäst att låtit mig få ligga kvar i skiten. Istället för att ge mig en kram och säga att allt ska bli bra, när det är du som lika snabbt tar bort det igen.
Jag förstår att för många som läser, låter jag riktigt djupt deprimerad och tung.
Och det gott folk, är jag. Det är det enda jag lever på just nu. Det är cigg, keso, sömntabletter och en massa annan skit som tynger mina tankar........ Jag är nere på botten.
Jag drömmer om glansiga, lyckliga dagar med dig. När vi var i grekland, att få fira nyår med dig, att få fira jul. Vakna upp på julaftons morgon och känna din varma kropp mot mig, det är det enda jag önskar mig i julklapp. Allt annat är onödigt, ovärdigt och obetydelsefullt. Du är det enda jag önskar mig.
Hör tomten mig?!
Det enda jag kan komma på som botemedel är att ge mig själv ett djupt, blödande sår i armen... just vid vecket.
Men jag kan inte, jag vågar inte..
Jag sover inte ordentligt på nätterna, jag äter inte ordentligt, jag bara lever, vandrar runt på gatorna, ser på folk men dem ser inte mig.. jag har försvunnit från ytan, jag är djupt nere i skiten och kan inte ta mig upp.
Jag vet inte hur jag ska förklara min situation, min känsla, min smärta, mitt lidande. Kan du?
Jag har gått i dessa utslitna spår länge nog, jag har vandrat gatorna igenom ensam, ensam och avskild från omvärlden. Du tog mig tillbaka, du sa att allt skulle bli bra, du sa att du aldrig skulle såra mig att jag skulle vara ledsen igen eller känna smärta- för du var där nu, jag var i din trygga famn.
Jag sov bra för första gången på 3 månader, jag åt en ordentlig frukost och lunch med dig- något jag också inte gjort på länge.
Du tyckte jag blivit smal, mörka ringar målade upp sig under mina ögon och jag kunde inte sluta gråta.
Det var det bästa dygnet på väldigt väldigt länge för mig. Fast nu såhär i efterhand nu när du dragit dig undan igen så tvivlar jag på om inte det hade varit bäst att låtit mig få ligga kvar i skiten. Istället för att ge mig en kram och säga att allt ska bli bra, när det är du som lika snabbt tar bort det igen.
Jag förstår att för många som läser, låter jag riktigt djupt deprimerad och tung.
Och det gott folk, är jag. Det är det enda jag lever på just nu. Det är cigg, keso, sömntabletter och en massa annan skit som tynger mina tankar........ Jag är nere på botten.
Jag drömmer om glansiga, lyckliga dagar med dig. När vi var i grekland, att få fira nyår med dig, att få fira jul. Vakna upp på julaftons morgon och känna din varma kropp mot mig, det är det enda jag önskar mig i julklapp. Allt annat är onödigt, ovärdigt och obetydelsefullt. Du är det enda jag önskar mig.
Hör tomten mig?!
Hopplöst.
Jag förstår inte hur allt detta onda och sårande kunde hända oss.
Hur kunde vi bli såhär mot varandra,
vem är det som inte vill se oss lyckliga tillsammans?
Jag ser par runt omkring mig, som ser ut som du och jag gjorde en gång i tiden.
Lyckliga, oemotståndliga för varandras attraktion, leendes.
Vart försvann den delen av oss?
Par som går hand i hand genom stans gator en sen fredagkväll.
Dem har varit ute och festat med vänner, de ska nu hem och krypa ner tillsammans i deras gemensamma bostad, i deras stora mjuka säng och hålla om varandra tills morgons solens strålar skiner in och väcker dem.
Par som julhandlar, håller hand och kysser varandra efter varje hittad julklapp. Lyckliga och hållbara.
Fikar med glögg och pepparkakor, myser vid öppen brasa och lagar goda lyxiga middagar tillsammans.
För dem två finns inte världen utanför.
Vad hände med oss? Varför kan vi inte ha det lika bra?
Finns det en chans till att vi kan få det så igen?
Efter all tid av väntande och grubblande har jag inte sett att allt negativt vi först gjorde slut för, existerar inte för mig längre. Jag ser bara allt positivt, alla lyckliga stunder med vänner och familj. Tillsammans på kvällarna framför tv, ihop krypna hos varandra.... Det känns som om jag genomgått en antibiotisk genomrensning av hjärnan och kroppen.
När jag ser dig, när jag hör dig, när folk nämner dig pirrar det en snabb varm stråle igenom min kropp....en implus som säger: "ta honom och släpp honom aldrig mer".
Men så glömmer jag av, att det är du som inte vill ha mig.....
Hur kunde vi bli såhär mot varandra,
vem är det som inte vill se oss lyckliga tillsammans?
Jag ser par runt omkring mig, som ser ut som du och jag gjorde en gång i tiden.
Lyckliga, oemotståndliga för varandras attraktion, leendes.
Vart försvann den delen av oss?
Par som går hand i hand genom stans gator en sen fredagkväll.
Dem har varit ute och festat med vänner, de ska nu hem och krypa ner tillsammans i deras gemensamma bostad, i deras stora mjuka säng och hålla om varandra tills morgons solens strålar skiner in och väcker dem.
Par som julhandlar, håller hand och kysser varandra efter varje hittad julklapp. Lyckliga och hållbara.
Fikar med glögg och pepparkakor, myser vid öppen brasa och lagar goda lyxiga middagar tillsammans.
För dem två finns inte världen utanför.
Vad hände med oss? Varför kan vi inte ha det lika bra?
Finns det en chans till att vi kan få det så igen?
Efter all tid av väntande och grubblande har jag inte sett att allt negativt vi först gjorde slut för, existerar inte för mig längre. Jag ser bara allt positivt, alla lyckliga stunder med vänner och familj. Tillsammans på kvällarna framför tv, ihop krypna hos varandra.... Det känns som om jag genomgått en antibiotisk genomrensning av hjärnan och kroppen.
När jag ser dig, när jag hör dig, när folk nämner dig pirrar det en snabb varm stråle igenom min kropp....en implus som säger: "ta honom och släpp honom aldrig mer".
Men så glömmer jag av, att det är du som inte vill ha mig.....
