One thing lead to another.

Till att börja med ska jag berömma den fantastiska julen jag har fått fira med familjen.
Med mycket god mat, fina klappar (roligast var nog att ge bort allt fint) och framför allt stämningen att vakna upp
på julaftonsmorgon med ett lätt pirr i magen av lugn.

Varför är det alltid så att när man väl gråtit, slagits och skrikit för att få det man vill ha mest här i livet och då när
man väl får det så känns allt så verklighetstroget. Är detta meningen? Ska det vara vi? Känns det rätt? Går det att läka ihop igen?

Det är frågor man ställer sig men som ingen kan svara på.

Jag har stället mig dem frågorna hela tiden men samtidigt så känner jag mig nöjd, lugn och trygg när jag sedan får vakna upp i famnen på honom.
Men vad är det då som sitter längst in i roten, som hugger till när det är något ojämnt.
Jag vet inte vad jag svamlar om längre... Jag är så utarbetad och slut efter allt som varit att jag nu inte ens orkar ta in ett djupt andetag.

Jag ska ta den tid jag behöver för att läka mina sår, sen ska jag när det nya året börjar sätta igång med det jag så länge väntat på. Min början på livet!

(Jag vet att man inte ska säga "början på livet" för varje dag du förbrukar, varje minut du andas så lever du faktiskt och man ska inte glömma av det, för då mister man alla stunder man aldrig mer får tillbaka).

Men som ett avslut,
God fortsättning och Fin påbörjan, så hörs o syns vi snart igen! =)


Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0