Sensuality - a gently breeze of touch

Det finns stunder i livet då vi helst hoppats på att vara död. Och det finns stunder då vi helst hoppas på att få leva så länge som möjligt. Konstigt minst sagt! Och då är frågan varför ger vi oss själva denna känsla: död eller levande?!
Man kan med en enkel förklaring kalla det "lyckorus" eller "ångest". Hmm, ett mycket intressant perspektiv på det hela. Ta till exempel en givande kväll på krogen. Förfesten är ju garanterat den klockrena delen av kvällen; den innersta kretsen är samlad för olika lekar och påhitt, kanske även en middag. Sen ska de ge sig ut på äventyr eller ihop om att få bekanta sig med så mycket människor som möjligt eller att få bli som full som möjligt?
Kvällen kanske slutar med att du spyr i en buske, ångrar att du mest höll dig i bakrunden eller att "you get lucky" och då är frågan, kommer du verkligen känna dig så tursam dagen efter. Den där morgonen då du vaknar upp och får se vem som egentligen ligger brevid dig. Var kvällen lika lyckad som du hade hoppats på?
Sen har vi naturligtvis alla stunder som du bara skulle kunna få DÖDA (lustigt men sant) för att få göra eller vara där igen. Kanske en underbart mysig middag med den kärestan och helt plötsligt ska det framföras hur mycket kärlek som finns eller kanske en förlovning. Ja, klart. Har du otur kanske personen i fråga t.o.m vill dumpa dig, men ey, det är bara att resa sig upp, borsta bort dammet och tänka: "det var inte min dag idag, men det kommer en dag imorgon".
Du kanske fick alla de mvg.n du önskat så efter eller du kanske rent av fick världens mest underbara present man kan få av sin mamma/pappa/syskon eller mormor..^^
Ja, det finns många tillfällen i livet som vi med iver spelar in och försöker spara till restvärlden. I form av minne då eller av ren kåthet för teknologi?
Det kan diskuteras men saken är den att vi alltid kommer bevara de stunder som betytt mycket för oss och tyvärr, tråkigt men sant, även de stunder då vi som sagt helst hoppats på att få vara död.
Frågan är nu då ställd- vad ska vi göra med alla minnen? Se tillbaka och skratta oss trötta eller lipa för att vi faktiskt sa eller gjorde så?
Nu tycker de flesta säkert att det är ren trams att jag sitter här och skriver om djupa tankar som jag själv besvärar mig om....men jag ville bara på mitt eget sätt lätta mitt hjärta och lättare sagt än gjort: det är nu fullföljt!
Tack och adjö..^^