En liten feeling
Jag insåg något för cirka en vecka sedan. Något som jag aldrig trodde skulle komma, visste inte ens om att den fanns.
Och det gott folk var en liten känsla. En känsla som kallas för kärlek.
Ni känner till stadierna i ett förhållande: förälskelse, trygghet, tillit och sist men inte minst äkta kärlek.
Jag kanske skriver luddigt men det jag försöker få fram är att jag fått smaka på riktig kärlek, ni vet den som säger att nu, nu är du över sträcket där du får skaffa barn, gifta dig, förlova dig, flytta ihop, NU är du inne i en helt annan värld- det är okej.
Jag har alltid älskat Kristian och varit brinnande kär, men nu är jag verkligen galen i honom. Jag vill naturligtvis inte ha barn och gifta mig än på väldigt väldigt länge... men känslan av att det är okej, värmer i hjärtat.
Därför gott folk kommer nu en hemlighet:
Kristian flyttar med till London, England. Vi påbörjar VÅRAT liv där tillsammans. Han inom affärslivet och jag inom psykologin. Jag blev aningen orolig till en början; "blir jag aldrig av med honom", allt jag ska göra själv då? Men vet ni vad- varför neka någon att dela ens liv bara för att normen säger det.
Fuck it, we're going!!!
Jag har vågat släppa skölden som skyddar mitt hjärta och själ, den är nu öppen.
En liten feeling blandat av rädsla, sorg, lättnad, trygghet, brinnande pulsar och kärlek.
Tack och adjö.
P.s: Bloggen följer med mig till Kreta (om tre veckor) som till England (1september). d.s
Och det gott folk var en liten känsla. En känsla som kallas för kärlek.
Ni känner till stadierna i ett förhållande: förälskelse, trygghet, tillit och sist men inte minst äkta kärlek.
Jag kanske skriver luddigt men det jag försöker få fram är att jag fått smaka på riktig kärlek, ni vet den som säger att nu, nu är du över sträcket där du får skaffa barn, gifta dig, förlova dig, flytta ihop, NU är du inne i en helt annan värld- det är okej.
Jag har alltid älskat Kristian och varit brinnande kär, men nu är jag verkligen galen i honom. Jag vill naturligtvis inte ha barn och gifta mig än på väldigt väldigt länge... men känslan av att det är okej, värmer i hjärtat.
Därför gott folk kommer nu en hemlighet:
Kristian flyttar med till London, England. Vi påbörjar VÅRAT liv där tillsammans. Han inom affärslivet och jag inom psykologin. Jag blev aningen orolig till en början; "blir jag aldrig av med honom", allt jag ska göra själv då? Men vet ni vad- varför neka någon att dela ens liv bara för att normen säger det.
Fuck it, we're going!!!
Jag har vågat släppa skölden som skyddar mitt hjärta och själ, den är nu öppen.
En liten feeling blandat av rädsla, sorg, lättnad, trygghet, brinnande pulsar och kärlek.
Tack och adjö.
P.s: Bloggen följer med mig till Kreta (om tre veckor) som till England (1september). d.s
Farväl.
Jag har bestämt mig nu.
Det tog lång tid och jag känner mig så fjantig för att ha tjatat om det i åratal men aldrig fått tummen ur.
Det är bara ett år som försvinner från Sverige, men min magkänsla säger mig att det blir för gott.
Visst kommer jag att titta in i Sverige igen, men bara för korta visiter.
Jag åker med första bästa plan redan i September. Då lämnar jag Sverige för en oviss framtid i England, London.
¨För vänner och familj, min älskar Kritstian:
Det gör redan ont, tanken på att lämna er.
Kristian: Du har saker att reda ut här hemma, jag behöver komma bort. Vi finner varandra igen, det vet jag. När du är klar kanske du kommer redan i November. Jag älskar dig så mycket och vill inte lämna dig men jag måste. Det behövs även för mig som för oss två.
Familjen: Jag kommer sakna er innerligt. Att alltid haft er som en trygghet, alltid lyssnat på goda råd och uppmuntrande klanger. Jag är rädd. Jag är rädd för jag vet inte när jag kommer få se er igen och jag är rädd för att nu gäller det att stå på egna ben, skapa mitt liv och forma den jag ska vara helt ensam.
Vänner: Ni är för alltid inristade i mitt hjärta, oavsett om vi befinner oss ifrån varandra på varsin sida av atlanten så vet jag att jag alltid kan lita på er och ni kommer alltid kunna vända er till mig.
Jag älskar er alla så och kommer sakna er till förbannelse.
Men nu börjar mitt liv.
/ Eran allas Mimmi
Det tog lång tid och jag känner mig så fjantig för att ha tjatat om det i åratal men aldrig fått tummen ur.
Det är bara ett år som försvinner från Sverige, men min magkänsla säger mig att det blir för gott.
Visst kommer jag att titta in i Sverige igen, men bara för korta visiter.
Jag åker med första bästa plan redan i September. Då lämnar jag Sverige för en oviss framtid i England, London.
¨För vänner och familj, min älskar Kritstian:
Det gör redan ont, tanken på att lämna er.
Kristian: Du har saker att reda ut här hemma, jag behöver komma bort. Vi finner varandra igen, det vet jag. När du är klar kanske du kommer redan i November. Jag älskar dig så mycket och vill inte lämna dig men jag måste. Det behövs även för mig som för oss två.
Familjen: Jag kommer sakna er innerligt. Att alltid haft er som en trygghet, alltid lyssnat på goda råd och uppmuntrande klanger. Jag är rädd. Jag är rädd för jag vet inte när jag kommer få se er igen och jag är rädd för att nu gäller det att stå på egna ben, skapa mitt liv och forma den jag ska vara helt ensam.
Vänner: Ni är för alltid inristade i mitt hjärta, oavsett om vi befinner oss ifrån varandra på varsin sida av atlanten så vet jag att jag alltid kan lita på er och ni kommer alltid kunna vända er till mig.
Jag älskar er alla så och kommer sakna er till förbannelse.
Men nu börjar mitt liv.
/ Eran allas Mimmi
